söndag 12 februari 2017

Varning för Amnesty

Ulf Bjerén skriver om Amnestys senaste "rapport"

Amnesty International kom nyligen med en rapport, Människoslakteriet. De hävdar att fem till tretton tusen människor avrättats i ett fängelse norr om Damaskus mellan september 2011 och december 2015. Detta låter ju förskräckligt och tveklöst stärker det mångas bild av en brutal diktator Assad.

Kruxet är bara att rapporten är vetenskapligt undermålig och saknar tillstymmelse till bevis. Den är framtagen i Storbritannien och bygger på uppskattningar och extrapolleringar.

Amnesty skriver själva att de inte besökt Syrien och att de flesta intervjuade finns i södra Turkiet. Dokumentation i form av namn eller listor på människor som avrättats saknas helt. Alltså rör det sig om odokumenterade påståenden av regeringsmotståndare.

Det första att komma ihåg när det gäller kriget i Syrien är att det inte varit något krig om inte USA-regimen bestämt sig för att destabilisera landet och angripit det med över hela världen hopsamlade terroristiska arméer. Detta är väldokumenterat men föga känt bland allmänheten på grund av medias och politikers intressestyrda faktaresistens.

I propagandan för att skapa acceptans för det vidriga övergreppet har Amnesty och andra västbaserade så kallade NGO-er spelat en viktig roll.

Låt oss rekapitulera några tidigare exempel på Amnestys roll i krigsförberedande propaganda:

I förspelet till Kuwaitkriget 1990 vittnade dottern till Kuwaits FN-ambassadör som anonym sjuksköterska inför ett kongressutskott om hur irakiska soldater dragit ut prematura spädbarn ur kuvöserna på ett sjukhus.

Uppgifterna spreds först av Amnesty och sedan av PR-byrån Hill & Knowlton. De gick ut i internationella media men var en iscensatt bluff. Det så kallade vittnet hade inte ens befunnit sig i Kuwait utan på en skola i Washington.

Propagandan banade väg för missilerna mot Iraks civila infrastruktur vilket var början på det ödeläggande kriget och sanktionerna mot Irak.

Amnestys överdrivna rapport om en förestående massaker i Benghazi i Libyen 2011 liksom det fantasifulla påståendet att Libyens regering delade ut potenshöjande medel för massvåldtäkter som spreds av organisationen var ren krigspropaganda utan verklighetsanknytning.

Den propagandan gjorde det möjligt att neutralisera stora delar av krigsmotståndet i väst och utlösa Natos bombkrig mot Libyen som förstörde infrastrukturen i Afrikas mest välmående land och skapade bestående kaos och misär.

En organisation som Amnesty påminner om missionärerna under den koloniala eran. Individuell välgörenhet och den prestige den skapar utnyttjas av ledningen under inflytande av imperialistiska maktcentra till att legitimera grymma övergrepp på hela länder och folk.

Ulf Bjerén

söndag 8 januari 2017

Överraskningarnas år

Den krigsretorik som våra medier i dag sprider mot vårt grannland Ryssland är bland det mest skrämmande jag upplevt under min livstid. Ulf Bjerén från Karlskrona skriver om sin syn på världshändelserna och krigspolitiken år 2016...
--------------------
2016 avslutades med seger för Syrien i slaget om Aleppo.

Västmedia har svårt att hantera besvikelsen över att terroristerna i Al Nusrafronten besegrats och söker dölja att officerare från bl.a. USA, Israel och Saudiarabien lett deras krig i östra Aleppo genom att dränka den informationen i desinformation och krokodiltårar.

Förödelsen och lidandet i Aleppo, som angriparna i USA-alliansen bär det fulla ansvaret för, skylls i vanlig ordning på regeringen i Damaskus som försvarat sitt land mot de av väst lejda terroristerna och därvid, med stöd av folkrätten, tagit hjälp av Ryssland.

Det är ännu för tidigt att förutsäga om Aleppo kommer att bli en historisk vändpunkt av samma betydelse som exempelvis Stalingrad eller Dien Bien Phu.

På hemmaplan karaktäriserades 2016 av ogrundad antirysk propaganda.

Ett exempel: TT publicerade en artikel från Nordiska rådets möte i Köpenhamn som återgavs i många tidningar 3 november under rubriken: ”Norden söker enad taktik mot Ryssland”. I artikeln citeras statsministern: ”Sanktionerna bör fortsätta så länge Ryssland inte implementerar kraven i Minsköverenskommelsen säger Stefan Löfven om Rysslands annektering av Krim.”

Men Minskavtalet handlar inte om den fredliga återföreningen av Krim med Ryssland utan om kriget mot Donbass. Är det en okunnig journalist som ligger bakom TT-artikeln eller, än värre, vet inte statsministern vad han talar om?

Det illustrerar nivån på den russofoba propagandan. Ett annat exempel är när det officiösa flaggskeppet Dagens Nyheter utpekar ”svenska apologeter för Putin”, ”Putins svenska brigad eller stödbataljon”, ”en form av femtekolonnare”.

Vilka är det DN åsyftar? Jo, Sven Hirdman, tidigare Moskvaambassadör och Hans Blix, docent i folkrätt och tidigare folkpartistisk utrikesminister, båda anhängare av svensk alliansfrihet. De är femtekolonnare för att de, enligt DN, hävdar att ”hotet från Ryssland beror på att landet känner sig provocerat av väst”. Ridå.

2016 blev omskakande för etablissemanget. Folkens missnöje kombinerat med splittring i härskarklasserna bröt igenom i Brexit och förde krigspartisten Hillary Clinton till nederlag och Trump till presidentämbetet i USA.

Trump sa sig vilja normalisera förhållandet till Ryssland, avbryta handelskriget och få ett slut på krigen i Västasien men har en udd riktad mot Kina. Samma syn på Ryssland har huvudkandidaterna i det franska presidentvalet, Fillon och Le Pen, och de vill också erkänna Krims samhörighet med Ryssland, förevändningen för sanktionerna. I flera EU-länder och i Moldavien har regeringar bildats med ungefär samma syn.

Ska Sverige fortsatt stå i frontlinjen med antirysk konfrontativ politik? Hur ska Löfven och Wallström med den så kallade feministiska utrikespolitiken tackla den nya geopolitiska verklighet som tar form i dessa överraskningarnas år?

Ulf Bjerén