måndag 11 december 2017

Nämn inte Libyenkriget

Om man nu hade en humanitär och seriös agenda... Varför bombade man sönder Libyens bevattningsanläggningar?

Ulf Bjerén i Karlskrona skriver:

CNN:s reportage om slavhandel i Libyen har väckt känslor. Men som vanligt i dessa sammanhang begränsar media perspektivet.

Att Nato bombade sönder Libyen 2011 nämns inte. Det är som utraderat ur historien. Ändå är det den viktigaste informationen om vi önskar förstå varför det idag råder kaos och misär i Libyen. Därför lite bakgrund.

Libyen var 1969 när den nationella revolutionen genomfördes ett av jordens fattigaste länder. De flesta var analfabeter och människor svalt. Men oljan nationaliserades och USA och Storbritannien tvingades lämna sina baser. En snabb utveckling av landet följde.

Innan Nato angrep 2011 hade Libyen Afrikas högsta och jämnast fördelade levnadsstandard. Utbildning och sjukvård var kostnadsfri. Det var en suverän, sekulär stat, av WHO och Unesco rankad som High Human Development-land, nr 53 av 194 undersökta länder.

Libyen hade god självförsörjningsgrad av livsmedel trots att nio tiondelar av landet var öken. Det möjliggjordes av ett sinnrikt bevattningssystem med pipelines från underjordiska sjöar under Sahara och subventioner till jordbruket.

Libyen öppnade för fattiga afrikanska länder att låna pengar till investeringar utan att göra sig beroende av IMF och Världsbanken och stod i Afrikanska unionen emot USA:s försök att militärt etablera sig på den afrikanska kontinenten. Stora utvecklingsprojekt finansierades av Libyen som också ville skapa en till dollarn konkurrerande världsvaluta, gulddinaren.

Studenter från fattiga afrikanska länder fick på förmånliga villkor studera till läkare och ingenjörer på Nasseruniversitetet i Tripoli och landet hyste många gästarbetare.

USA:s ambassad klagade, enligt WikiLeaks, i korrespondens med Vita huset på ”resursnationalism” och rekommenderade Pentagon att ta itu med problemet.

”Natos War on Libya” av Maximilian Forte och ”Libyens geopolitik” av Ola Tunander ger bilden av hur lögner, idag vederlagda och dementerade, fördes ut av media som krigspropaganda. När Gadaffi förklarade att Al Qaida ledde markkriget förlöjligades han trots att den ökände Abdulhakim Belhadj var ÖB i Natos marktrupper.

Under falsk flagg, skydd av civilbefolkningen, bombades landets infrastruktur sönder och samman i 9658 flyganfall under 207 dagar. Bevattningsanläggningarna var bland det första som bombades. Därefter fabrikerna som tillverkade reservdelar. Skolor, Nasseruniversitetet och sjukhus var bombmål. Det var det största raset i Failed States Index som noterats.

Svenska Jas Gripen hjälpte Nato att rekognosera bombmål och svenska soldater spred propagandaflygblad som i strid med internationell rätt uppmanade till regimförändring. 240 svenska riksdagsledamöter röstade för krossandet av Libyen. De sover nog gott om nätterna för av svenska media behöver de inte frukta sanningen.

Medias motto tycks vara: Nämn inte Libyenkriget!

Ulf Bjerén Karlskrona

måndag 2 oktober 2017

Vem hotar världsfreden?

Ulf Bjerén från Karlskrona skriver:

Koreakonflikten är en brännpunkt i världspolitiken. En enda gnista kan tända en världsbrand.

Koreanerna minns USA:s folkmord i Koreakriget 1950-53. Det som opinionen i väst är föga medveten om: Miljoner döda koreaner och ödelagda städer i ett rasistiskt krig mot gulingar. Koreaner jagades som råttor. Kemiska och biologiska vapen användes av USA som också hotade med kärnvapen.

I över sextio år har Nordkorea krävt att stilleståndsavtalet som avslutade Koreakriget ska ersättas med ett fredsavtal. USA har vägrat.

Under hela denna period har vi matats med obekräftade skrönor och greuelpropaganda. Krigspropagandan avhumaniserar det koreanska folket och legitimerar grym ekonomisk aggression och militär upprustning i Koreas närområde. Mängder av kärnvapen har placerats ut i strid med icke-spridningsavtalet.

Konflikten står inte mellan Nord- och Sydkorea. USA pressar Sydkorea att sluta upp bakom en oförsonlig linje. USA har kommandot över provokativa militärövningar vid Nordkoreas gräns. USA pressar säkerhetsrådet att besluta om sanktioner och USA:s president hotar att förinta Nordkorea.

Vad är logiken bakom Nordkoreas kärnvapensatsning? Säkerhetsanalytikern Niklas Swanström ger svaret i Aftonbladet 3/9: ”För sent att agera militärt mot Nordkorea… Nu har de kapacitet att slå tillbaka.”

I en värld där krigarregimen i Vita huset anfallit och förstört en rad länder som bara de senaste femton åren beräknas ha kostat tio till elva miljoner människor livet har Nordkorea satsat på en avskräckningsstrategi.

Nordkorea har sett hur det gick för Irak och Libyen som först lurades att avrusta och sedan skoningslöst angreps och förstördes.

De har sett hur USA i våras sände 59 Tomahawkmissiler mot en syrisk flygbas och kort därefter fällde ”alla bombers moder” över Afghanistan. De har sett hur USA stött terrorister i Syrien och arrangerat en fascistledd statskupp i Ukraina. Allt detta grova brott mot folkrätten.

De har fått utstå jättelika militärövningar med fingerade angrepp och ”halshuggningsoperationer” mot sin statsledning.

Det har kunnat ske utan att FN enligt sina stadgar ingripit till offrens försvar och nu har USA pressat säkerhetsrådet att bestraffa det hotade Nordkorea med än hårdare sanktioner. När Ryssland och Kina i det läget gemensamt föreslår att både USA och Nordkorea ska frysa den militära upptrappningen avfärdas det av USA med en fnysning.

Problemet är således inte Nordkoreas kärnvapen utan USA:s aggressioner och krigshot. Det är det stora hotet mot världsfreden.

Ulf Bjerén Karlskrona

söndag 12 februari 2017

Varning för Amnesty

Ulf Bjerén skriver om Amnestys senaste "rapport"

Amnesty International kom nyligen med en rapport, Människoslakteriet. De hävdar att fem till tretton tusen människor avrättats i ett fängelse norr om Damaskus mellan september 2011 och december 2015. Detta låter ju förskräckligt och tveklöst stärker det mångas bild av en brutal diktator Assad.

Kruxet är bara att rapporten är vetenskapligt undermålig och saknar tillstymmelse till bevis. Den är framtagen i Storbritannien och bygger på uppskattningar och extrapolleringar.

Amnesty skriver själva att de inte besökt Syrien och att de flesta intervjuade finns i södra Turkiet. Dokumentation i form av namn eller listor på människor som avrättats saknas helt. Alltså rör det sig om odokumenterade påståenden av regeringsmotståndare.

Det första att komma ihåg när det gäller kriget i Syrien är att det inte varit något krig om inte USA-regimen bestämt sig för att destabilisera landet och angripit det med över hela världen hopsamlade terroristiska arméer. Detta är väldokumenterat men föga känt bland allmänheten på grund av medias och politikers intressestyrda faktaresistens.

I propagandan för att skapa acceptans för det vidriga övergreppet har Amnesty och andra västbaserade så kallade NGO-er spelat en viktig roll.

Låt oss rekapitulera några tidigare exempel på Amnestys roll i krigsförberedande propaganda:

I förspelet till Kuwaitkriget 1990 vittnade dottern till Kuwaits FN-ambassadör som anonym sjuksköterska inför ett kongressutskott om hur irakiska soldater dragit ut prematura spädbarn ur kuvöserna på ett sjukhus.

Uppgifterna spreds först av Amnesty och sedan av PR-byrån Hill & Knowlton. De gick ut i internationella media men var en iscensatt bluff. Det så kallade vittnet hade inte ens befunnit sig i Kuwait utan på en skola i Washington.

Propagandan banade väg för missilerna mot Iraks civila infrastruktur vilket var början på det ödeläggande kriget och sanktionerna mot Irak.

Amnestys överdrivna rapport om en förestående massaker i Benghazi i Libyen 2011 liksom det fantasifulla påståendet att Libyens regering delade ut potenshöjande medel för massvåldtäkter som spreds av organisationen var ren krigspropaganda utan verklighetsanknytning.

Den propagandan gjorde det möjligt att neutralisera stora delar av krigsmotståndet i väst och utlösa Natos bombkrig mot Libyen som förstörde infrastrukturen i Afrikas mest välmående land och skapade bestående kaos och misär.

En organisation som Amnesty påminner om missionärerna under den koloniala eran. Individuell välgörenhet och den prestige den skapar utnyttjas av ledningen under inflytande av imperialistiska maktcentra till att legitimera grymma övergrepp på hela länder och folk.

Ulf Bjerén

söndag 8 januari 2017

Överraskningarnas år

Den krigsretorik som våra medier i dag sprider mot vårt grannland Ryssland är bland det mest skrämmande jag upplevt under min livstid. Ulf Bjerén från Karlskrona skriver om sin syn på världshändelserna och krigspolitiken år 2016...
--------------------
2016 avslutades med seger för Syrien i slaget om Aleppo.

Västmedia har svårt att hantera besvikelsen över att terroristerna i Al Nusrafronten besegrats och söker dölja att officerare från bl.a. USA, Israel och Saudiarabien lett deras krig i östra Aleppo genom att dränka den informationen i desinformation och krokodiltårar.

Förödelsen och lidandet i Aleppo, som angriparna i USA-alliansen bär det fulla ansvaret för, skylls i vanlig ordning på regeringen i Damaskus som försvarat sitt land mot de av väst lejda terroristerna och därvid, med stöd av folkrätten, tagit hjälp av Ryssland.

Det är ännu för tidigt att förutsäga om Aleppo kommer att bli en historisk vändpunkt av samma betydelse som exempelvis Stalingrad eller Dien Bien Phu.

På hemmaplan karaktäriserades 2016 av ogrundad antirysk propaganda.

Ett exempel: TT publicerade en artikel från Nordiska rådets möte i Köpenhamn som återgavs i många tidningar 3 november under rubriken: ”Norden söker enad taktik mot Ryssland”. I artikeln citeras statsministern: ”Sanktionerna bör fortsätta så länge Ryssland inte implementerar kraven i Minsköverenskommelsen säger Stefan Löfven om Rysslands annektering av Krim.”

Men Minskavtalet handlar inte om den fredliga återföreningen av Krim med Ryssland utan om kriget mot Donbass. Är det en okunnig journalist som ligger bakom TT-artikeln eller, än värre, vet inte statsministern vad han talar om?

Det illustrerar nivån på den russofoba propagandan. Ett annat exempel är när det officiösa flaggskeppet Dagens Nyheter utpekar ”svenska apologeter för Putin”, ”Putins svenska brigad eller stödbataljon”, ”en form av femtekolonnare”.

Vilka är det DN åsyftar? Jo, Sven Hirdman, tidigare Moskvaambassadör och Hans Blix, docent i folkrätt och tidigare folkpartistisk utrikesminister, båda anhängare av svensk alliansfrihet. De är femtekolonnare för att de, enligt DN, hävdar att ”hotet från Ryssland beror på att landet känner sig provocerat av väst”. Ridå.

2016 blev omskakande för etablissemanget. Folkens missnöje kombinerat med splittring i härskarklasserna bröt igenom i Brexit och förde krigspartisten Hillary Clinton till nederlag och Trump till presidentämbetet i USA.

Trump sa sig vilja normalisera förhållandet till Ryssland, avbryta handelskriget och få ett slut på krigen i Västasien men har en udd riktad mot Kina. Samma syn på Ryssland har huvudkandidaterna i det franska presidentvalet, Fillon och Le Pen, och de vill också erkänna Krims samhörighet med Ryssland, förevändningen för sanktionerna. I flera EU-länder och i Moldavien har regeringar bildats med ungefär samma syn.

Ska Sverige fortsatt stå i frontlinjen med antirysk konfrontativ politik? Hur ska Löfven och Wallström med den så kallade feministiska utrikespolitiken tackla den nya geopolitiska verklighet som tar form i dessa överraskningarnas år?

Ulf Bjerén