lördag 12 november 2016

Därför angår Ukraina oss alla

Ulf Bjerén i Karlskrona skriver ett mycket viktig inlägg om Ukraina i Sydöstran. Det ska hållas ett möte där den initierade och kunnige Oleg Mezjuev ska berätta om vad som händer och har hänt i Ukraina. Både Ulf Bjeréns artikel och det påannonserade mötet har lett till reaktioner i Karlskrona med krav på att ABF och Folkets hus stoppar mötet. Detta skulle vara ett brott mot Folkets hus grundsten eftersom folkets hus bildades just för att yttrandefriheten även skulle kunna utövas i praktiken.

Här kommer Ulf Bjeréns artikel i Sydöstran:

21 november 2013 ville regeringen i Ukraina inte underteckna avtal med EU innehållande nyliberala diktat och närmande till Nato. Då utlöstes en plan B: Fascistiska stöttrupper, militärt utbildade i Polen och betalda av USA, gick i täten för våldsamma demonstrationer på Maidan.

22 februari 2014 omringade de parlamentet (Radan), misshandlade talmannen och hotade ledamöterna. Den folkvalda presidenten tvingades fly under skottlossning. En författningsvidrig väststödd statskupp genomfördes.

Enligt USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland hade 5 miljarder dollar satsats av State Department på att främja USA:s intressen. Privata finansiärer som Georg Soros spenderade stora belopp på så kallade NGO-er. I ett inspelat telefonsamtal med USA:s ambassadör i Kiev framgår hur Nuland ger order om vilka som skall ingå i kuppministären.
Kuppen utlöste en våg av fascistisk och russofob terror och pogromer, kidnappningar och mord på politiska och etniska motståndare. Det bildar bakgrund till att befolkningen på Krim i mars 2014 genomförde en folkomröstning och ansökte om att återförenas med Ryssland.

Annektering betyder våldsamt erövrande. Men kan man tala om annektering? Inga skott avlossades. Ryska trupper fanns på Krim i enlighet med det flottbasavtal som sedan tidigare gällde mellan Ukraina och Ryssland.

Nog var återföreningen ett brott mot Ukrainas författning, men denna författning var ju redan slagen i spillror av kuppen. Artikel 1 i FN-stadgan föreskriver folkens rätt till självbestämmande och de historiska banden mellan Krim och Ryssland är mycket starka.

Krim blev förevändning för ökad konfrontation med Ryssland. Nato ökade den militära uppladdningen alldeles invid Rysslands gränser beledsagad av en aggressiv krigspropaganda. Ekonomisk krigföring (sanktioner) till skada för såväl Rysslands som övriga Europas ekonomier genomfördes.

Därför angår Ukraina oss alla. Jämte Irak och Syrien kan Ukrainakonflikten vara förpostfäktningar inför kommande storkrig. Som ett led i arbetet på att väcka en fredsrörelse anordnas seminarium 19 november i Karlskrona Folkets hus där dessa frågor belyses och diskuteras.

Sverige är officiellt alliansfritt. Det är oroväckande att ÖB oemotsagd kan säga på Folk och Försvar 1 oktober: ”Skulle en konflikt drabba oss i vårt närområde kommer vi garanterat att bli indragna.”

Ulf bjerén

tisdag 4 oktober 2016

Folkrätt i Syrien

Jag hör eller snarare ser en del hånfulla kommentarer från bland annat låtsasvänstern som säger att "Assadregimen" inte skulle haft en chans utan hjälp från Ryssland och Iran...

Faktum är att utan utländsk hjälp skulle kriget inte ens ha startat och utan att denna hjälp fortsatt strömma in i form av terrorgrupper från hela världen skulle kriget aldrig ha kunnat fortgå. Då hade ingen hjälp utifrån behövts.

Jag anser att Syriska värnpliktsarmén och deras allierade miliser är de som offrat och fortsätter att offra mest i detta krig med hundratusentals stupade mot de terrorgrupper som USA-koalitionen påstår sig antingen bekämpa eller vara allierade med och som vi här talar om undantagstillstånd för att skydda oss emot. De är också de som är det främsta skyddet för den överväldigande majoritet (90%?) av det syriska folket som bor i regeringskontrollerade områden.

Dock kan det ju vara svårt att stå emot i längden när det hela tiden matas in nytt folk utifrån. 2014 - 2015 var 86% av stupade terrorister utlänningar enligt uträkningar på "rebellernas" egna siffror. De får alltså i princip ingen påfyllning alls inifrån. Vilka betalar och vilka beväpnar och försörjer dem?
Motsvarande siffror på regeringssidan var under samma tid 9% utlänningar... Alltså 91% var syrier som försvarade sitt eget land mot utländska ockupanter.

Vad är det dessa försvarar? Fri sjukvård, fri skolgång ända upp på universitetsnivå, en religionsfrihet som är så djupt rotad att den betraktas som en del av den syriska kulturen. Visst fanns det skäl till missnöje både med levnadsbetingelserna och de politiska förhållandena men demonstrationerna och motdemonstrationerna talade snarare för en möjlig reformering av systemet än för det inbördeskrig som det aldrig har varit.

Alltså vem bestämmer att nuvarande president som stannat kvar plikttroget under hela kriget inte kan vara del av lösningen? USA, EU, NATO, FN eller syriska folket?

Syriska regeringen är FN-legitim och har folkrättsligt rätt och skyldighet enligt mandat från syriska folket i valet 2014 att försvara sitt land. Det är också de som har rätten att begära hjälp utifrån.
USA, Frankrike, Danmark, Israel och alla de hundratusentals avlönade terrorister som befinner sig i Syrien har däremot inget folkrättsligt stöd enligt FN-stadgan att befinna sig i landet. Det är de som är  inkräktarna och den huvudsakliga skulden till det lidande som folken i Syrien, Irak, Jemen med fler genomlider idag och som är orsaken till den massiva flyktingström vi sett senaste åren.

Om Aleppo är Syriens Stalingrad så hoppas åtminstone jag på samma resultat och att de utländska angriparna åker hem. En snar politisk uppgörelse baserad på realistiska kompromisser och internationellt kontrollerade val utan några som helst utifrån kommande krav på vem som får eller inte får medverka är det som måste vara i hela världens största intresse nu.

Alla är elaka i krig. Det är liksom det som är krig. Huruvida vem som varit elakast i detta kriget kanske vi kan få reda på när röken efter krigspropagandan lagt sig. Eller nej det tror jag inte att vi får.

I Indokinakriget har vi ju vant oss vid att Röda Kmererna var elakast. Nu 40 år efter kommer det detaljerade studier om USAs framfart i det kriget som inte ens vi som var aktiva då visste riktigt och att historien kanske behöver skrivas om.

onsdag 21 september 2016

Förnya arbetarrörelsen

Jag läste att vår "socialdemokratiska" regering nu ska försämra villkoren för pensionärerna ytterligare. Detta sker precis lagom för att jag som blivande pensionär ska hinna bli blåst av dessa "arbetarpolitiker. En tydlig indikation på var S står nu visades väl av det inte hördes så mycket som ett pip av solidaritet när Arbetarpartiets ledare i Brasilien, president Dilma Rousseff kuppades bort från sitt demokratiskt tillsatta ämbete av en flock korrumperade tjuvar.

Det finns två huvudfrågor som jag tycker är de viktigaste idag. Det ena är att få slut på krigspolitiken i världen och då först och främst få stopp på Sveriges deltagande i denna. Det andra är att få igång en arbetarrörelse som slåss för LO-kollektivets intressen. Den existerar nästan inte idag.

Ett nytt och fräscht socialdemokratiskt alternativ skulle kunna bli den injektion som får igång denna rörelse. Förutsatt att det handlar om att ta ut folk på gatorna. Att politiker idag skulle kunna arbeta för sociala, ekonomiska och arbetsmiljömässiga förbättringar utan påtryckningar underifrån är väl att betrakta som illusionspolitik.

Dagens Vänsterparti och Socialdemokrater har ju gått så långt åt höger att det bildats ett jättegap till vänster om dessa. Ett gap som bara väntar på att fyllas upp med en äkta socialdemokratisk arbetarpolitik.

En politik som handlar om att ta ut folk på gatorna och protestera mot den högerpolitik som stadigt har försämrat villkoren för flertalet i Sverige sen slutet av 80-talet. Det finns säkert massor som Sveriges LO-kollektiv, arbetslösa, pensionärer med fler kan göra i form av demonstrationer, strejker och andra manifestationer för att sätta tummen i ögat på makthavarna.

Det kan tyckas motsägelsefullt att jag som kommunist talar för ett socialdemokratiskt alternativ. Då ska ni minnas att kommunisterna var socialdemokrater innan första världskriget. Dessutom är ju dagens V och SAP så långt från att föra en arbetarpolitik att de som kommunist nästan är omöjliga att bemöta utan att stå på näsan. Avståndet är helt enkelt för stort. De för antingen fram rent medelklassiga intressen och identitetspolitik eller så för de som S en rent borgerlig politik som handlar om att stjäla från de sämst ställda. Pensionärer, sjuka och arbetare. Socialdemokratiska arbetarpartiet SAP är helt enkelt inget socialdemokratiskt parti längre. Det är ett högerparti

Faktum är att Sveriges arbetare (LO-kollektivet) inte har något synligt alternativ idag som framför deras intressen och sakfrågor. Det är detta som SD till stor del har att tacka sin riksdagsplats för. Det SD som nu öppet och helt oblygt flörtar med Moderata samlingspartiet för ett eventuellt regeringssamarbete. Det är vad de har att erbjuda Sveriges arbetare.

Jag såg någon lista på att Sverige var världens bästa land att bo i. Det är möjligt att det är sant. Jag har aldrig bott i något annat land så jag kan inte jämföra. Hur det än är med den saken så borde man i så fall kämpa för att behålla och förbättra standarden för de som är längst ner på samhällsstegen samt visa solidaritet med de delar av världen där de idag kämpar för att få bättre levnadsvillkor. Något ständigt förhindras av NATO-samfundets intrigerande och krigspolitik. Något som Sverige för närvarande blir mer och mer involverat i.

Fram för en ny arbetarrörelse.

Nej till NATO.

måndag 29 augusti 2016

USA-senator i Syrien

I maj i år (2016) besökte USA-senatorn Richard Black Syrien. Det han hade att berätta är av stort allmänt intresse och måste enligt min mening spridas vidare så långt det går. Jag har lyssnat till två intervjuer med honom om denna resa. Den ena är tillsammans med sin medresenär Janice Kortkamp. Båda intervjuerna leds av Jeffrey Steinberg.

Virginia Senator Richard Black tells the truth about Syria and Libya

Syria: Breaking the Propaganda War with Senator Richard Black

Intervjuerna tar upp ett mycket brett spektra från syriskt vardagsliv och religiösa traditioner till hur kriget i Syrien startade och hur folket ställt sig i detta krig.

Han berättar att religionsfriheten i Syrien handlar om mycket mer än tolerans. Den är en del av den syriska folksjälen och kulturen. Den är långt mer utvecklad än i t.ex. USA där man i princip knappt accepterar varandra berättar han. T. ex berättar han om hur man på en tidnings eller TV-redaktion hade hängt upp en stor bild av en julgran på väggen inför julen. Där hade man fäst bilder på stupade redaktionsmedlemmar. De flesta muslimer precis som redaktionens sammansättning i övrigt. Detta skulle varit otänkbart i t.ex. USA säger han att man hedrar muslimer på en kristen symbol på detta sätt men här föll det sig helt naturligt.

En av guiderna på resan berättade att han deltagit i de anti-Assad-demonstrationer som startade innan kriget. Han berättade att det plötsligt kom in folk med svarta al-Qaida-flaggor och började sprida religiöst hat i tågen. Sedan dök de upp mer och mer beväpnade och med allt tyngre vapen i de "fredliga" demonstrationerna. Folket försökte få dem att lämna tågen till att börja med men det kom bara fler.

Det berättas om halshuggningar av folk med fel uppfattning och tro. Chefsarkeologen i Palmyra som var över 80 år och skött om Palmyra i mer än 40 år halshöggs när han inte ville berätta var de finaste fynden fanns. Därefter hängdes han upp och ner till allmän beskådad i ruinen.

Detta och fler historier om sina möten med civila, militärer och höga tjänstemän, däribland president Bashar al-Assad med hustrun Asma al-Assad.

Jag tycker att detta är en av de intressantaste intervjuer jag lyssnat på under hela kriget och de som vill ha en bild av vad som pågår i Syrien borde verkligen lyssna på detta.
Håll till godo:

Virginia Senator Richard Black tells the truth about Syria and Libya

Syria: Breaking the Propaganda War with Senator Richard Black

-----

söndag 28 augusti 2016

86% av stupade terrorister var utlänningar

Här följer en rapport från Carl J. Erixon i "Det goda samhället". Han har gjort beräkningar baserade på de siffror som Syrian Observatory for Human Rights (SOHR) har gjort. Jag tycker att den får tala för sig själv. Den publicerades 19 september 2015. Kan vi utgå från att nämnda 86% nu har stigit till över 90%?

"Medan vi blundar faller bomberna" heter den.

https://detgodasamhallet.com/2015/09/19/medan-vi-blundar-faller-bomberna/

torsdag 25 augusti 2016

Tre år sedan gasattacken i Goutha

Nu har det gått tre år sedan "gasattacken" i Goutha skedde. Lögnen om "Assadregimens" gasattack har nu upprepats så många gånger att den blivit ett axiom.

Man talade om så mycket som 1500 döda... Vilket FN senare kunde konstatera var rent nys. Hade det varit en professionell attack så hade mycket riktigt tusentals dödats och flera tiotusentals blivit skadade.

Faktum: FN befann sig i Syrien vid tillfället för att på Syriska regeringens begäran undersöka just förekomsten av gasanvändning. Detta eftersom terrorligor gripits vid ett flertal tillfällen med gasbehållare för "amatörbruk" i Syrien och Turkiet.

Faktum: Obama hade vid flera tillfällen veckorna innan händelsen sagt att gasattack var den röda tråd som skulle "tvinga" USA att ingripa.

I detta läge sker alltså den nämnda gasattacken. När regeringen och armén har som minst intresse av den sortens uppmärksamhet.

FN undersökte området och fann drygt 80 påverkade eller skadade. Man undersökte 35 av dessa och kunde konstatera spår av Sarin. Här finns rapporten.

Den märkligaste omständigheten dock är att FN aldrig fick se eller begärde att få se alla de döda eller skadade barn som visades upp på filmer i världens TV-kanaler. Några veckor tidigare hade ett par hundra kvinnor och barn kidnappats i Latakia-området. Flera föräldrar till dessa kände igen sina barn på filmerna. Än idag vet ingen var dessa barn finns. De enda som kan ha den kunskapen är de s.k. ”rebellerna”. Varför visades dessa inte upp för FN? Är det meningen att dessa ska grävas fram i en framtid när dödsorsak inte längre går att fastställa, för att användas i propagandasyfte?

Här är en rapport från hösten 2013 baserat på en utredning av en grupp under ledning av en nunna boende i Syrien; moder Agnes Mariam:

http://tarpley.net/docs/20130915-ISTeams-Ghouta-Report.pdf

I rapporten listas namnen på de saknade vuxna och barnen från Latakia. Rapporten avslutas med orden: ”Det är ett akut behov av en oberoende och opartisk internationell kommission som kan ta reda på dessa barns identitet och var de finns. Har de dött så behöver deras kroppar återfinnas och DNA-testas. Bara då kan vi få ljus över detta historiska fall av massmanipulation.” Samt föräldrarna till barnen kan få ett avslut.

Gasattacken i Goutha är bara en av de lögner vi har serverats vad gäller krigets Syrien. Listan kan göras lång. Faktiskt under de år som jag har följt kriget så har de värsta övergreppen enligt våra nyhetsmedia här alltid skett när FN varit på besök eller om FN har haft omröstning om t.ex. flygförbudzon m.m. i Syrien. När regeringen i Syrien har haft minst intresse av denna typ av uppmärksamhet.

Vi får hoppas att kriget snart tar slut och att Syrien efter det fortfarande är ett fungerande land med fri sjukvård och skolgång upp till och med universitetsnivå. Religionsfrihet och att man har en regering som fortsätter att arbeta framåt mot ett könsjämlikt samhälle enligt den nuvarande grundlagen.

Mer om vad som hände i Goutha:

Var finns barnen i Goutha

Vad hände i Goutha?

Två rapporter om kemvapenattacken i Goutha

Angående gasattacken i Goutha igen

måndag 8 augusti 2016

Polarisering och flyktingpolitik

Då är den nya polariseringspolitiken snart klar. Skiljelinjerna går inte mellan arbete och kapital som det borde. Istället är det flyktingpolitiken och den senaste tidens massinströmning som skapat skiljelinjerna.

Saken är ju också att den stora skiljelinjen inte går mellan "invandrare" och "svenskar". Den verkar gå mellan "invandrarhatare" och "invandrarälskare". Ursäkta ytterlighetsuttrycken här men det är ju det som är grejen med polarisering. Att det inte finns mellanlägen och utrymme för diskussion. Där har våra makthavare verkligen lyckats om detta varit en medveten strategi. Faktum är att denna polarisering i princip redan var utstakad och klar innan Reinfeldts "öppna våra hjärtan"-tal.

Alltså ifrågasätter man flyktingpolitiken sätts man i hatarfacket bland reaktionära högerpopulister av etablissemang och hyckelhumanister. Vilket i sin tur leder till att de som talar om solidaritet med människor som drabbats av västsamfundets krigssvineri hamnar i det andra facket tillsammans med alla överbetalda hycklare som är fullständigt oförmögna att ta till sig och diskutera LO-kollektivets fullt berättigade oro för sin framtid inför senaste tidens skeenden.

Bemanningsföretagen gnuggar händerna och ser framför sig hundratusentals nya möjligheter att sänka löner och försämra arbetsvillkoren för främst LO-kollektivet. Fackföreningarna får allt mindre möjligheter att påverka när det vräks in oorganiserad arbetskraft på marknaden. Människor som inte vill protestera och som är vana att arbeta under betydligt värre omständigheter än vad den fackliga rörelsen här har kämpat till sig.

Antikrigsrörelsen försöker göra sin mycket begränsade del i att propagera för att få stopp på NATO/EUs vidriga krigsinsatser runt om i världen. De fackliga organisationerna måste göra sitt för att se till att alla som kommer in organiserar sig. Den fackliga rörelsens uppgift här är också att se till att motsättningar mellan arbetargrupper på arbetsplatser hålls nere och leder till så lite misshälligheter som möjligt mellan olika grupper. Så att man kan hålla fokus på arbetsköparna och den ordinarie fackliga kampen.

Nu är det ju ett antal år sen jag jobbade inom industrin så det senare kanske framstår som teoretisk rapakalja (med rätta) men faktum är att de som befinner sig där idag måste kunna lösa detta på plats och gemensamt diskutera de fackliga frågorna tillsammans (alla) och hur flyktingströmmen eventuellt ska begränsas.

Alltså hur mycket tål den svenska arbetsmarknaden? Var sätter vi gränsen? Hur får vi stopp på krigspolitiken och därmed flyktingströmmen? Ska vi ha arbetskraftsinvandring under pågående flyktingkris? Om inte. Hur separerar man arbetskraftsinvandrare från flyktingar? Är det över huvud taget möjligt? Med fler frågor som behöver lösas.

Nu kan ni sätta in mig i vilket fack ni vill...